Imorse åkte maken till Orlando, klockan 7.00 vinkade jag och Wille av honom. Vi var två som stod innan för dörren och grät när bilen rullade ut på gatan.
Det är alltid lika deppigt att vinka av maken, men denna gången var det extra deppigt för Wille grät också. Inte för att han var trött eller för att han inte fick leka utan för att hans pappa gick. Det var första gången han gråtit för att någon av oss lämnat honom. Det blev en väldigt jobbig morgon, men Wille glömde snabbt bort avskedet och dagen fortsatte i lekens tecken. Själv är jag fortfarande lite nere och saknar mannen enormt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar